English Português Castellano Français Ukrainian

Complexo do Alemão

Enligt Michel de Certeau kan man säga att alliansen mellan staden och konceptet aldrig identifieras men går i riktningen mot en successiv symbios: planera staden och samtidigt tänka på mångsidigheten av verkligheten och ge uttryck för denna sida. Kunskapen och makten att kunna artikulera detta. Därför borde enligt mig en arkitekt vara en svetsare, någon som sammankopplar.

Karaktärsdragen av dagens samhälle är dess uppdelning, dess heterogenitet. Problematiken ligger i hur man ska göra för att dessa ontologiskt pluralistiska samhällen, fyllda med ekonomiska och sociala konflikter, politiska och religiösa samt könsrelaterade, utifrån demokratiska kriterier ska kunna sammanföra allt på statlig nivå liksom i kulturen och i staden. Hur man kan bidra till skapandet av ”kollektiv vilja” där projektet kan spela en ”triggande” roll.

För att kunna förstå komplexiteten av de krav som demokratin fordrar i dagens globaliserade värld, krävs särskild uppmärksamhet till de skiftande uttrycken.

I vårt fall som samhällsplanerare kräver det att vi informerar oss om lokala förhållanden och möjligheter i de områden där vi är aktiva. I alla projekt bör vi lyssna på de krav som ställs och ha dessa som utgångspunkt då alla projekt är avsedda att vara demokratiska och inkluderande.

Ända sedan början av min yrkesverksamhet har jag stått för (och försökt vara konsekvent med det) en sammankoppling mellan design och teori, båda nödvändiga och viktiga delar i framställandet av en produkt. Reflektion och deltagande i debatten om arkitektur, statsbyggnad och miljö används som verktyg för att försöka känna av tid och rum utifrån platsen och detta med ett socialt ansvar.

Denna sida, denna öppna text, som en webbplats faktiskt är, presenterar en uppsättning av verk, upplevelser, erfarenheter och en kritisk reflektion om verkligheten i ett försök att finna vad som döljer sig bakom några grundläggande insikter som härrör från vanan av kontinuerlig reflektion. Tron på vissa övertygelser och de vägar (inte alltid raka) som vi kan följa över verklighetens ojämna territorium, får mig att tro att saker och ting som de är, kan och måste förändras.

Av denna anledning borde alla projekt hänvisas till ett globalt teoretiskt koncept, som blir en viktig aspekt av den arbetsmetod som endast förverkligas genom undersökningar och forskning för vardera område som ett sätt att övervinna det funktionalistiska synsättet som minskar komplexiteten och mångdimensionaliteten i arkitekturen och urbanismen, den endimensionella funktionen.

I varje projekt, vare sig av urbanistiskt eller arkitektonisk karaktär, är tillvägagångssättet alltid olika, beroende på platsens egenskaper, relationen med klienten och omvärldsförhållanden.

Jag håller en orubblig lojalitet till arbetet i de informella områdena, som behöver en särskild uppmärksamhet. Som professionella inom arkitektur och stadsplanering har vi ett ansvar att arbeta för omvandlingen av livskvaliteten att hjälpa till att förändra synen på de ”glömda” territorierna.

Med tanke på arkitektur som konst, handlar det om att sammanföra arkitektens vilja med den kreativa glädjen att bekräfta sig själv i svåra situationer. Med en egen stil, bestående av ett tillvägagångssätt som försöker finna en passande struktur till varje projekt.

Enkelheten och komplexiteten är två sätt att förstå utmaningar på, uppmuntra tvivel, sikta på att inte privilegiera någon synpunkt före en annan, misstro alla gränser; de som platsen ger, de som kunden framför, samt även de som uppkommer i ens egna tankar, för vi vet att alkemin i projektet beror på det som ger näring till den som skapar, graden av öppenhet denne har till världen.

Platsen förutsätter empirisk, historisk och konceptuellt en särskild utgångspunkt för varje projekt, vilket gör det nödvändigt att ägna stor uppmärksamhet till de tankar som uppstår efter att ha lärt känna platsen.

Arkitektur är en konstform som kräver sammanflätning av de visuella, begreppsmässiga, sensoriska, oavsiktliga och sociala i syfte att skapa små ordnade punkter i det oordnade oändliga sammanhanget.

Projektera innebär ur detta perspektiv att kombinera pragmatiska argument med subjektiva uppfattningar. Således, vid studerande av ett ämne uppstår nödvändigtvis inte bara en ide, men en uppsättning av idéer som tillsammans kommer att skapa ryggraden i projektet. När man sedan lyckas finna sätt att sammanföra alla variabler inblandade i vardera fall uppstår meningen med projektet.

Jag möter varje nytt projekt som om de handlade om ett nytt experiment, inte som ett sätt att uppehålla produktionsstrukturen. Utmaningen är alltid att finna den potentiella, fenomenala iden.

Jorge Mario Jáuregui

Translated by Sofia Kac